Jag är inte helt nöjd med kvalitén på hyrcyklarna, men vill heller inte gå miste om att testa att cykla på ett nytt ställe så jag väljer på måfå den ena cykeluthyrningen och står efter ett par minuter ute på gatan igen med en ordentligt skrotig mountainbike. Jag är långt ute i de sydöstra delarna av staden och det tar inte många minuter innan jag kommer ut på en vanlig landsväg på väg upp mot Cerro de Guadalupe. Vägen är ganska brant, och det hjälper inte heller att jag är uppe på 2600 meters höjd redan innan backen börjar.

Jag får växla ner till lättare och lättare växlar för att orka ta mig upp, men tyvärr visar det sig att växlarna är helt feljusterade vilket gör att jag inte kan köra så lätt som jag egentligen behöver. Det blir lite onödigt jobbigt men jag tar mig bit för bit upp för backen och jag är snart ute ur förorterna och ute på landet. Egentligen är det riktigt trevligt att cykla här, naturen är vacker och vägen i bra skick, men något som känns lite oroväckande är att det är vägspärrar med beväpnade soldater varje kilometer. Jag känner mig inte helt bekväm med att vara i närheten av folk som viftar med gevär, men soldaterna verkar allmänt avslappnade och efter jag kört igenom den femte vägspärren slutar jag så smått oroa mig för vådaskott.

Lite längre upp på berget är det inte så mycket soldater och jag kan njuta av utsikten ner över Bogotá i lugn och ro. Jag är trött och svettig efter nästan två timmars cykling så jag tar en lite vilopaus uppe på berget innan jag rullar ner för backen igen. När jag kommer ner till den första snäva kurvan känner jag hur glappet i framgaffeln och styrlagret får cykeln att skaka på ett lite obehagligt sätt. Efter det tar jag det betydligt lugnare och tar mig ner till Bogotá igen utan problem.

Efter att ha upplevt lite av landsvägarna känner jag att jag behöver komplettera min upplevelse med lite stadscykling så jag tar den stora vägen genom staden (Avenida Caracas) norrut. Det blir genast lite mer utmanande än att cykla ute på landet - bilisterna är extremt aggressiva och kör förbi med mycket små marginaler. Det finns bitvis cykelväg, men det hjälper inte så mycket eftersom den främst används till parkeringsplats för bilarna. Jag tar mig sakta fram mot mitt mål, ett köpcentrum i de norra delarna av staden där det ska finnas kaféer med riktigt colombianskt kaffe. Det tar en bra stund att cykla genom hela staden, men väl framme hittar jag ett riktigt bra ställe där får en god kopp kaffe och en portion jordgubbar med vaniljkräm. Jag stannar kvar en stund och njuter av kaffet och solskenet innan det är dags att ta samma väg tillbaka till cykelaffären där jag lämnar tillbaka cykeln.

Sammanfattningsvis får jag nog säga att inte är helt enkelt att cykla i Bogotá. Den hårda och aggressiva bilkörningen gör att det känns lite osäkert, även om det delvis uppvägs av de goda efterrätterna på köpcentret Hacienda Santa Barbara.