Jag möter upp guiden och resten av sällskapet tidigt på söndagsmorgonen och tror först att jag har gått fel eftersom det bara är jag och en annan besökare, en kille från Kanada, som ska med. Allt visar sig dock vara som det ska, och ledda av vår guide hoppar vi in i en minibuss och åker till gränsen för det stängda området runt kärnkraftverket. Våra pass kontrolleras noggrant av vakterna innan vi släpps in, och väl inne i själva området tas vi emot av en ny guide som börjar med att visa oss museet i den lilla byn Chernobyl. Vi får titta på bilder och filmer från evakueringen av området innan vi går tillbaka till bussen och fortsätter mot själva kärnkraftverket. Det visar sig nu att min resekompis gjort sin hemläxa och läst på vad som ingår i turen - tydligen är det så att man bara får gå runt utomhus, det anses numera vara för farligt att gå in i byggnaderna. Han (och jag) är såklart intresserade av att se så mycket som möjligt under vårt besök, och vi börjar diskutera möjligheterna till en lite utökad version av standardturen med vår guide. Hon är till en början lite avvisande, men mjuknar när vi lovar att ge henne lite extra dricks.

Första stoppet är ett dagis som ligger lite utanför Pripyat, den enda byggnaden där det officiellt är tillåtet att gå in. Vi gör ett kort besök och tar några bilder av röran inne i byggnaden. Eftersom evakueringen gick så snabbt lämnades all inredning och alla leksaker kvar, drygt 25 år senare har allting blandats ihop till en enda röra - rummen är fyllda av en blandning av böcker, leksaker, stolar och sängar. Vi fortsätter till själva kärnkraftverket innan vi fortsätter in i själva staden Pripyat. När olyckan skedde bodde här 47.000 människor, så staden är stor nog att ha små höghus-förorter byggda kring centrum med hotellet, kulturhuset, restauranger och affärer.

Bussen släpper av oss en liten bit ifrån centrum, och vi börjar gå mellan höghusen. Eftersom det är lågsäsong finns det inte några andra grupper i närheten, vilket bidrar till känslan av ödslighet man får av de tomma husen och alla träd och buskar som växer upp där det tidigare fanns gräsmattor, parker och lekplatser. Efter en liten stund kommer vi till våra första inomhusbesök. Vi går först in till simbassängen och därefter till skolan (som ligger i samma hus). Det är lätt att förstå varför det normalt sett inte är tillåtet att gå in, hela golvet är täckt av ett lager allmänt skräp blandat med krossat glas, det är mörkt och lätt att gå vilse eller snubbla. Vi går mycket riktigt fel på väg till simbassängen, men vår guide lyckas lyckligtvis hitta tillbaka till rätt väg. Eftersom vi inte får bli upptäckta av vakterna som går omkring i Pripyat halvspringer vi genom husen, vilket gör att det är svårt att få tid att ta bra bilder - fotograferingen består av några chansartade bilder när vi halvspringer igenom rummen och korridorerna.

Vi kommer ut ur skolan utan att bli upptäckta och går bort mot nästa mål, en av lägenheterna. Det är samma procedur där, snabb promenad genom ett mörkt trapphus fullt av skräp innan vi kommer till lägenheten (som visserligen är sevärd, men också helt plundrad - allt som inte är fastskruvat i väggarna har redan stulits). Vi fortsätter förbi idrottsplatsen bort till den öppna platsen med det lilla nöjesfältet som ställdes upp för att fira första maj (men som aldrig kom att användas eftersom olyckan kom före). Jag tar några bilder på pariserhjulet som står centralt placerat, omgivet av träd som börjar växa upp ur sprickor i asfalten. Hela området ger ett ödsligt och obehagligt intryckt, det känns som att gå in i vilken Hollywood-katastroffilm som helst med den skillnaden att här är det på riktigt. Vi fortsätter förbi medborgarhuset och hotellet och avslutar med att titta på den vackra fasaden till biograf Prometheus.

Vi avslutar vårt besök med en titt på den lilla statyn som står precis utanför reaktorn som exploderade. Vår guide visar oss hela tiden strålningen på sin Geigermätare, såhär i närheten av själva källan är det ganska mycket högre strålning än inne i själva Pripyat men lyckligtvis inte i närheten av en nivå som ställer till skada vid ett besök som varar några enstaka minuter.

Vi avslutar vår utflykt med att äta middag inne i matsalen för de arbetare som jobbar med att underhålla den betonginslutning som omgärdar reaktorbyggnaden, därefter har vi en dryg timmes resa tillbaka till Kiev. På väg ut ur området får vi gå in i en stor strålningsdetektor som kontroller att vi inte har lyckats få med oss något radioaktivt material. Alla klarar sig, och jag och min kanadensiske kompis tillbringar resan tillbaka till Kiev med lite eftersnack om dagens lite udda upplevelser.