Min första tävling är Master 45. Med ett fullt startfält, 125 cyklister, gäller det att ställa upp till start tidigt vilket jag gör och belönas med en plats i första ledet. Starten går, och redan i första kurvan känner jag att det är problem med min bakväxel. Mitt växelreglage har krånglat ett tag, och väljer en riktigt olämplig dag att gå sönder helt. Jag kan växla ner, men inte upp, vilket resulterar i att jag snabbt hamnar på tyngsta växeln vilket är direkt dåligt på denna banan. Jag ramlar ner bland de sista i klungan innan jag lyckas lirka upp bakväxeln i mitten på kassetten och långsamt kan arbeta mig upp igen. Att köra på fast utväxling är ganska jobbigt både i nerförsbacken och efter kurvorna, men jag lyckas hålla mig uppe i täten hela loppet. Jag har ingen chans att gå med i utbrytningar, utan jag hoppas på ett hyfsat resultat i spurten. På väg in på sista varvet sitter jag bland de tio första i klungan, men när spurten dras igång kör de andra ifrån mig rejält och jag kommer i mål någonstans i mitten.

Jag har anmält mig till Master 35 också, och jag bestämmer mig för att köra den tävlingen i rent träningssyfte. Jag har inga ambitioner om något resultat, utan kämpar mig igenom loppet för att få ett ytterligare ett par mil i träningsfart.

Min sista tävling för dagen, Pro/1/2, avstår jag dock från att köra. Jag inser att det kommer att sluta i total förnedring att försöka köra en stor elit-tävling utan att kunna växla, så jag kör hem till San Diego och beställer ett par nya växelreglage på eBay så att jag kan vara redo för nästa helg.