Anders Dellien

Sommarsemester dag 2

Jag känner mig förvånansvärt utvilad när jag vaknar, normalt sett brukar jag vara sömnig några dagar efter en lång flygresa, men inte så den här gången. Jag kommer iväg tidigt från Ridgecrest och kör en dryg timme upp till Lone Pine. Jag parkerar på Main Street, packar upp min cykel och börjar cykla västerut, mot Mount Whitney. Det är inte den mest lättåkta vägen att cykla, men lyckligtvis så kompenseras brantheten till viss del av att det blir lite svalare ju längre upp jag kommer på berget. Det största hindret på vägen upp är en jättestor insekt som envisas med att flyga bredvid mig och med jämna mellanrum sätta sig på mig rygg och sticka mig. Den omotiverade attacken irriterar mig, och jag försöker lura den genom att svänga fram och tillbaka mellan vänstersidan och högersidan av vägen. Tyvärr genomskådar den snabbt mitt knep och följer lätt med. Mitt nästa steg blir att bromsa in och därefter trycka på så hårt jag orkar. Jag får en lucka på ett tiotal meter, men den flyger snart ikapp igen. Efter att ta stuckit mig några gånger till tröttnar insekten till sist och vänder tillbaka ner mot dalen.

Jag får äntligen cykla i lugn och ro och tar mig sakta men säkert upp mot toppen (eller rättare sagt det lilla cafeét där vägen tar slut). Efter närmare två timmars klättring når jag till sist mitt mål, och jag firar med att äta en chokladbit och njuta av den friska luften uppe på drygt tvåtusen meters höjd. Jag kommer inte längre upp, utan rullar ner mot Lone Pine igen efter min fikapaus. Vägen ner är ganska lurig, det är ordentligt brant på sina ställen vilket i kombination med dålig asfalt gör det ganska svårcyklat. Jag kommer ner utan några incidenter och tar en snabb lunch innan jag fortsätter österut mot Death Valley.

Jag kommer snart in i öknen, och snart också i själva nationalparken. Jag börjar med att köra bort till Artists Palette, en del av en bergssida som av någon oförklarlig anledning har färgats röd och grön, och fortsätter sedan till Devils Golf Course, en uttorkad sjöbotten som fått en ganska underlig textur med djupa sprickor i leran. Det är hela tiden ordentligt varmt, såpass varmt att jag inte kan vara utanför bilen mer än tio minuter innan jag börjar känna mig överhettad. Jag gör små utflykter utanför bilen och tar ett par bilder innan jag får göra reträtt och fly tillbaka in i kylan. Jag börjar få slut på vatten i bilen och åker tillbaka till Furnace Creek där jag äter middag och köper på mig en massa kallt vatten och läsk. På väg tillbaka till bilen ser jag på den stora termometern utanför restaurangen att det är 51 grader varmt, vilket förklarar att jag har svårt att orka vara utan luftkonditionering långa stunder.

Jag känner mig ganska trött, men vill gärna se Zabriskie Point i skymningen så jag kör bort till parkeringsplatsen och går den lilla promenaden upp till själva utkikspunkten där jag sätter mig och väntar på att det ska skymma. Jag får vänta en halvtimma tills solen går ner, men till sist belönas jag med att få se hur de hårda skuggorna i dagsljuset mjukas upp och jag får se alla färgnyanserna i de mycket märkliga stenformationerna. Efter att ha fotograferat lite går jag tillbaka ner till bilen och kör bort till Beatty, där jag har bokat rum på ett motell. Jag kommer fram vid niotiden, helt färdig efter en lång dag. Jag går och lägger mig tidigt och har inga problem alls med att somna.