Min taktik är enkel: sitt långt fram i backarna och släpp inte när det börjar gå fort.

Starten är på slätan, några kilometer innan Stage Road och vi har neutral start nästan in till roten av backen. Det blir direkt positionskamp bakom ledarmotorcykeln, men jag sticker ut armbågarna och håller mig i topp-tio. Vi går in i backen i samlad trupp, men det blir ingen acceleration utan alla sitter och tittar på varandra. Efter halva backen planar det ut, och vi får en liten nerförsbacke innan det börjar gå uppför igen. Inne i den andra halvan av backen kommer attackerna direkt. Tio man (inklusive det \"vanliga\" gänget: Kevin Klein (Lombardi Sports), Cale Reeder och Dirk Himley (Echelon)) kommer iväg och får en liten lucka innan jag hinner manövrera mig ut till vänsterkanten av vägen och kan stöta ifatt. Jag får jaga ett tag men kommer ifatt precis på backkrönet. Vi är en bra grupp som kommer iväg, men ingen vill jobba och vi blir inhämtade igen i utförsbacken.

Vi fortsätten i samlad trupp på slätan och når Haskins Hill efter en halvtimmes körning. Jag förbereder mig på hårdkörning och tar mig upp till tredje hjul, beredd att accelerera så fort det blir en attack. Konstigt nog händer inget, utan vi kör i jämnt (men ganska hårt) tempo. Halvvägs upp kommer dock attacken som jag har väntat på, och jag går med direkt. Vi är fem man (nästan samma cyklister som förra gången) som kommer iväg, men uppe på toppen stoppas vi av tävlingsledningen. Tydligen har någon vurpat ordentligt i utförsbacken och vi får vänta tills ambulansen har kört iväg med de skadade cyklisterna.

Efter ett tag släpps vi iväg igen och rullar förbi olycksplatsen där vi ser en massa cykelskrot ligga ute bland träden. Ingen har lust att köra fort utför, och vi tar det lugnt tills vi är nere på slätan. Väl nere i dalgången börjar attackerna igen. En IronData-kille attackerar och jag följer med. Vi får sällskap av några andra cyklister och blir totalt tio man. Jag tittar bakåt och ser att vi har en ordentlig lucka till klungan. Jag hoppas att detta kan vara den avgörande utbrytningen och börjar ta hårda förningar, så pass hårda att jag blir tillsagd att lugna ner mig. Jag inser att det inte är någon större mening med att köra slut på min utbrytarkollegor med två varv kvar och tar det lite lugnare, men tyvärr går farten då naturligt också ner ett par snäpp. Vi kommer till Stage Road och jag känner att det går lite väl långsamt. Dock inser jag att det är meningslöst att försöka höja tempot, jag ser och hör på de andra att vi håller så hög fart vi kan utan att splittra gruppen. Jag tittar tillbaka och ser att vi fortfarande har en stor lucka, så jag känner mig fortfarande nöjd med utvecklingen.

Vi fortsätter förbi nerförsbacken halvvägs och upp till toppen på stigningen, men när jag vänder mig om ser jag en grupp på väg att ansluta (återigen samma cyklister, Echelon-killarna och Kevin Klein från Lombardi sports). De ansluter på slätan och snart kommer också resten av huvudfältet ikapp. Tillbaka på ruta ett.

Snart blir det en ny attack - Kevin Klein, Dirk Himley och Hans Gouwens går loss, och här gör jag dagens misstag. Jag är fortfarande lite flåsig efter att ha kört lite väl optimistiskt i utbrytningen och hoppas att någon annan ska täppa luckan. Ingen händer dock, och de tre i täten får snabbt en stor lucka. Vi i huvudfältet rullar långsamt på utan att det blir någon riktig jakt, och jag inser att det bästa jag kan få ut av dagen är en fjärdeplats.

Vi kommer in till Haskins Hill igen och jag är egentligen sugen på att attackera men efter att ha sett vurpan i nerförsbacken på förra varvet vill jag inte locka till någon hårdkörning med åtföljande risktagning i nerförsbacken utan väljer att gå fram och sätta ett hårt tempo i backen för att förbereda för en attack på slätan. Jag petar ner bakväxlen ett snäpp och tar en lång förning uppför hela Haskins Hill. Väl uppe på toppen slår jag åt sidan och vi rullar någorlunda lugnt och stilla utför. När vi har kommit förbi den brantaste delen av utförskörningen attackerar jag och får snabbt en bra lucka. Jag hoppas givetvis att få med med flera cyklister, men tydligen ville ingen följa med och jag får köra själv. Ingen ideal situation, men jag har fått en lucka och vill inte ge mig.

Jag fortsätter runt en mil med klungan några hundra meter bakom mig, men när vi kommer ner till Pescadero vänder jag mig om och ser att jag helt plötsligt har fått en IronData-kille på hjul och att klungan har närmat sig betydligt. Jag blir såpass besviken att jag vill ge upp mitt försök, men min följeslagare går fram och tar en hård förning samtidigt som han ropar på mig att inte ge upp än. Inspirerad av detta återfår jag lusten att köra och vi kommer snart in i ett bra samarbete och jag ser att klungan försvinner allt längre bort. Vi kommer till Stage Road och jag tar en lång förning uppför hela backen. På toppen ser jag inte ens klungan, och med bara två mil och en backe kvar att åka börjar jag hoppas på att vi ska kunna köra om fjärdeplatsen.

Vi fortsätter att samarbeta på slätan in mot målbacken, men ju närmare vi kommer desto mer sliten börjar jag känna mig. Jag har varit iväg i två utbrytningar under dagen och fått jobba hårt, allt slit börjar kännas ganska ordentligt. Vi kommer in till langningen med bara tre kilometer kvar när vi återigen stoppas av tävlingsledningen. Tydligen har det skett en jättevurpa uppför målbacken (av alla ställen). Hela vägen framför oss är full av utryckningsfordon av alla slag: Brandbilar, sheriffer, Highway Patrol och Forest Service. En ambulanshelikopter kommer flygande för att hjälpa till att ta hand om de skadade. Jag kan inte begripa hur man kan vurpa så allvarligt i en brant uppförsbacke, men tydligen har det skett en riktigt ordentlig krash.

Vi får vänta en bra stund innan vägen är fri, och jag passar på att plocka på mig ett par fulla flaskor och trycka i mig en energigel för att få lite extra kraft de sista kilometerna. När vi till sists släpps iväg har vi i princip bara målbacken kvar och över tre minuter ner till det jagande fältet. Det känns osannolikt att jag skulle tappa så mycket trots att jag känner mig riktigt trött. Vi är nu tre man, i den allmänna förvirringen har jag tydligen missat att en ensam cyklist har jagat ifatt oss precis innan vi stoppades. Vi går in i Haskins Hill, och trots att jag försökt dricka och äta får jag kramp direkt. Jag biter ihop så mycket jag bara kan, men det gör ordentligt ont i benen och jag får nöja mig med en sjätteplats, ett halvt hjul bakom femman.

Med tanke på att jag inte har känt mig särskilt stark de senaste veckorna är jag ganska nöjd med min dag, jag var varken på topp fysiskt eller taktiskt men fick ändå ett bra resultat i en stor tävling. Jag hoppas att jag ska kunna återfå den form jag hade tidigare i våras och få några fler bra resultat innan säsongen är slut.