Banan går på förvånansvärt bra vägar, nästan helt utan gropar och sprickor (mycket ovanligt i den här delen av världen) och har totalt 1200 höjdmeter fördelade på en hel massa småbackar. Eftersom det inte är någon utförsåkning att tala om väljer jag att köra på mina fina (men svårbromsade) 80-mm carbonhjul. Starten går, och redan i början hamnar vi i en helt obegriplig taktikkörning. En ensam San Jose-åkare attackerar och de övriga San Jose-åkarna går direkt fram och bromsar ner klungan till promenadfart. Så långt är väl allt gott och väl, men det som förbryllar mig är att ingen annan visar minsta lust att antingen gå fram i klungan och köra ifatt den ensamma killen i täten eller attackera och göra honom sällskap i täten. Vi fortsätter någon mil i promenadtakt, därefter börjar äntligen attackerna komma.

Jag är måttligt intresserad av att bli fångad i något taktiskt spel och går med i attackerna, men jag blir återigen förbryllad av hur de andra cyklisterna väljer att köra. Så fort vi får 10 sekunders lucka ner till klungan slutar de att ta förningar, och eftersom jag vägrar släpa runt på \"fripassagerare\" så blir vi snabbt infångade igen. Dock har attackerna gjort att vår hastighet har ökat, och vi har snart den ensamma ledaren inom synhåll. Han blir snart infångad och när nästa attack kommer så följer jag med igen, dock med samma märkliga utfall: så fort vi har fått en lucka till klungan så slutar samarbetet med resultat att vi blir infångade igen.

Jag blir lite frustrerad av den konstiga körningen och lägger mig en bit ner i klungan för att avvakta och se om det blir bättre möjligheter för att komma iväg när vi kommer närmare mål. Efter någon mil kommer fyra man iväg. De jobbar bra tillsammans, och detta kombinerat med att (återigen helt obegripligt) de lite större lagen sitter och småpratar istället för att köra gör att de snabbt får en bra lucka. När vi får besked av en funktionär på motorcykel att de har en lucka på en minut vågar jag inte vänta längre utan tar mig fram till täten och attackerar. Jag får med mig Andrew Adelman från CoreTech på rulle. Han väntar ett bra tag på att komma fram och dra, men efter ett tag kommer vi in i ett bra samarbete. Vi börjar närma oss ledargruppen och jag ser att han har en lagkamrat där framme vilket förklarar att han var lite tveksam till att hjälpa till med dragjobbet.

Efter ytterligare några kilometers jakt kommer vi äntligen ifatt ledarna vilket gör att vi är totalt sex man i täten. Jag känner mig ganska trött efter att ha kört hårt i nästan en mil, men konstigt nog går tröttheten snabbt över och jag kommer snabbt in i ett bra samarbete med de övriga. Vi har lite drygt ett varv kvar att köra, och efter att ha passerat mållinjen kommer vi in i ett lite mer kuperat parti. Inga branta backar, men det går upp och ner hela tiden. Jag märker att de andra cyklisterna är betydligt mer slitna än vad jag är, jag får små luckor till de övriga på backkrönen och får vänta in dem. Jag funderar ett ögonblick på att försöka attackera och köra solo in i mål, men med tanke på att målrakan går svagt uppför beslutar jag mig för att vänta till spurten.

Vi samarbetar bra tills vi ser skylten som indikerar tre kilometer till mål, därefter börjar attackerna. Jag lägger mig sist i vår lilla grupp och låter de övriga attackera och/eller köra ifatt varandra. Jag vet att varje acceleration som de andra gör förbättrar mina segerchanser i spurten. Vi kommer fram till 200-meter skylten i samlad trupp och spurten dras igång. Jag vet att jag är starkast uppför och väntar inte, utan hittar en liten lucka på högerkanten och trycker på ordentligt. Jag ser att jag inte har någon på hjul men fortsätter ändå spurta tills jag har mållinjen inom räckhåll. Jag tittar bakåt och ser att jag har ordentlig lucka till tvåan och rullar de sista meterna in i mål.

Jag är grymt nöjd med min seger, det kändes speciellt skönt att lyckas komma iväg i en utbrytargrupp trots den övertaktiska körningen av många av de övriga cyklisterna. Jag mådde inte jättebra innan start, men när väl tävlingen startade försvann mitt halsonda helt och jag märkte inte av förkylningen alls. Nu ser jag fram emot de nästa helgernas tävlingar och hoppas såklart få med mig ännu en seger innan jag åker hem.