Direkt i starten kommer en grupp på fem man iväg. Vi är ett stort startfält så jag förutsätter att det finns många kvar i huvudfältet som vill köra in utbrytarna, men vi kör märkligt långsamt och ledargruppen försvinner snart ur synhåll. Det är ingen organiserad körning i klungan, men däremot sporadiska attacker av enskilda cyklister. Konstigt nog reagerar klungan direkt när det blir attacker och vi blir snabbt samlade varje gång. Jag provar själv att attackera ett par gånger, men blir snabbt infångad igen. Jag förstår inte riktigt hur de övriga cyklisterna resonerar, den första gruppen fick köra iväg utan jakt men alla andra attacker blir inkörda direkt, men oavsett den bakomliggande orsaken känns det ganska meningslöst att försöka komma iväg och jag bestämmer mig för att avvakta ett tag.

Vi fortsätter ett par varv till i lugnt tempo, och på slätan efter nerförsbacken får vi via en motorcykelfunktionär reda på att ledarna har en lucka på två och en halv minut. Det är bara ett och ett halvt varv kvar av tävlingen, och det börjar alltså bli dags att agera om vi ska ha en möjlighet att komma ifatt. Jag tar en position långt upp i klungan och hoppas på att det ska bli en attack i uppförsbacken som jag kan gå med i. Inte heller detta varvet händer det något i backen, men strax efter toppen attackerar en Symantec-åkare och jag följer med. Vi samarbetar bra, men jag hör på hans andhämtning att han får jobba rejält. Vi håller ihop i utförsåkningen, men väl ute på slätan ger han upp och faller tillbaka i klungan. Jag ser att jag bara har hundra meters lucka, men jag vill inte ge mig utan fortsätter köra hårt.

Det går svagt uppför och det blåser också en ganska hård motvind. Jag får ta i allt jag har för att över huvud taget hålla styrfart, tidvis känns det nästan som jag står still. Det svider ordentligt i benen och jag börjar må illa. Efter några minuters plågor svänger äntligen vägen så jag får vinden i ryggen, och när jag tittar bakåt ser jag att jag har ökat avståndet rejält till huvudfältet. Jag får extra motivation och med hjälp av medvinden trycker jag på ännu mer. Jag börjar komma ifatt avhängda cyklister från andra klasser, men ser fortfarande inte ledargruppen i min egen klass. Jag fortsätter köra hårt och när jag svänger höger uppför Altamont Pass ser jag till sist ledarna ett par hundra meter före mig.

Jag kommer till sist ifatt precis på toppen av backen, nästan exakt på samma ställe som jag attackerade varvet innan. Jag känner mig mycket nöjd med att jag ensam har lyckats köra in två och en halv minut på ledarna, men när jag vänder mig om och tittar bakåt ser jag till min förskräckelse att huvudklungan är precis bakom oss. Av någon anledning har de till sist bestämt sig för att jaga ifatt oss. Vi kör så fort vi orkar, men alla i min lilla grupp är trötta och nere på slätan i Livermore blir vi till min besvikelse infångade. Det är bara några kilometer kvar till målet och farten börjar dras upp. Jag försöker hålla mig framme, men jag har bränt alldeles för många krafter i min solokörning och när vi svänger upp för Altamont Pass för sista gången tar mina krafter helt slut och jag rullar i mål i mitten av klungan.

Jag har blandade känslor efter tävlingen, å ena sidan är jag mycket nöjd med att jag kunde köra upp till ledargruppen på egen hand men å andra sidan fick jag något ut av tävlingen rent resultatmässigt. Men, det viktigaste är att jag känner mig i bra form och om jag bara kan fortsätta köra lika bra några helger till så ska nog resultaten också komma.