Jag vill inte göra om gårdagens misstag med den uteblivna uppvärmningen, så jag går upp tidigt och kör ut till Laguna Seca redan tre timmar innan start. Jag letar upp en parkeringsplats, packar upp cykeln och ger mig ut på en lång uppvärmning bland jättevillorna i Carmel Valley. Eftersom alla småvägar är privata och skyddade med stora grindar får jag hålla mig på stora vägen, så det blir en timmes cykling på Highway 68.

Svetten rinner av mig när jag kommer tillbaka till bilen, och jag dricker så mycket vatten jag kan innan jag rullar ner mot motorbanan och starten. Vi börjar med masterstart nerför Barloy Canyon Road, något som inte fungerar så bra eftersom vi möter Gran Fondo-cyklisterna som är på väg i mål. Det blir några halvfarliga incidenter på väg ner för backen men lyckligtvis vurpar ingen.

Tävlingen släpps fri precis innan vi går in i den längsta backen på varvet, och det går direkt fort. Backen är inte jättelång, men ordentligt brant och ganska jobbig i hetten. Jag känner mig inte jättestark, men lyckas ändå hålla mig långt framme. Väl uppe fortsätter vi resten av varvet i samlad trupp. Det går upp och ner hela tiden, och jag känner redan att det kommer bli en hård dag. Vi går in i en lång nerförsbacke, tillräckligt brant för att det inte ska vara lönt att trampa, varefter vi tar en snäv vänstersväng och går in i den långa backen igen. Den snäva svängen gör att klungan blir rejält utdragen, och när alla dessutom ska växla från 53/11 ner till 39/23 blir det lite kaosartat med folk som tappar kedjan och helt plötsligt står stilla mitt i backen. Lyckligtvis går det inte så fort denna gången, och jag kan relativt enkelt ta mig upp till täten trots att jag startade klättringen lite för långt bak.

Andra varvet går betydligt fortare, men attacker hela tiden. Jag har ont i benen och orkar inte riktigt hålla mig framme, så jag går in i nerförsbacken lite väl långt ner i klungan. Jag inser faran men hoppas att detta varvet också går lugnt. Tyvärr blir det inte så, fem man attackerar direkt när vi går in i backen. Jag sitter nere i mitten av klungan och får direkt en lucka på 20 meter att täppa till. Jag kör så fort jag orkar men tar inte en meter på de fem i täten. På toppen av backen slår jag av på farten och väntar in de övriga cyklisterna. Hårdkörningen har gjort att vi bara är tjugo trötta man kvar i huvudfältet och vi lyckas inte organisera någon jakt på de fem i täten.

Vi har fyra varv kvar att köra, och de körs enligt ett fast mönster. Hårdkörning uppför backen varje varv och lite mer avvaktande åkning resten av varvet. Medelhastigheten blir inte särskilt hög men vi blir ändå av med en eller två cyklister varje gång vi kör upp för backen. På sista varvet attackeras det ännu en gång, denna gången riktigt hårt. Mina ben börjar kännas bättre och jag går med i attacken och fullföljer med att trycka på ordentligt på slätan efter backkrönet med resultat att vi bara blir sju man kvar. Sista delen av varvet är det ständiga attacker, men jag känner mig mycket starkare än i början av loppet och följer med i varje attack. Vi går in i nerförsbacken och fortsätter förbi vänstersvängen, vi ska istället upp mot målet som ligger på toppen av Barloy Canyon Road. Visserligen är inte backen jättebrant men efter sju varv på den kuperade banan och med den stekande middagssolen i ryggen blir det en brutal avslutning.

Två man attackerar direkt i början av backen, men jag väljer att avvakta och spara på krafterna ett tag till. Efter ett tag attackerar en cyklist till, och denna gången följer jag med. Vi kommer in i ett bra samarbete och tar in på de två i täten. Efter ett tag tar en av tätcyklisterna helt slut och nästan stannar helt. Vi passerar honom och fortsätter jakten på den ensamma ledaren. Det gör riktigt ont i mina ben, men lyckligtvis hör jag att min följeslagare andas tungt och alltså troligen också känner sig sliten. Vi går in på sista kilometern och nu får jag inte längre någon hjälp med dragjobbet alls. Jag inser att jag inte kommer att hinna ifatt cyklisten före oss och får rikta in mig på att vinna spurten om sjundeplatsen. På väg in mot de sista tvåhundra meterna tar jag i allt vad jag kan och vinner \"spurten\" (om man kan kalla att sitta ner på 39/23 för spurt) med ett par cykellängder.

Jag är helt färdig och letar snabbt upp ett träd som ger mig lite skydd mot hettan. Efter att ha pressat ut de sista dropparna sportdryck ur mina tomma flaskor återhämtar jag mig tillräckligt för att förflytta mig de tio meterna till vattenstationen som arrangören har satt upp strax efter mållinjen. Efter att ha druckit en liter kallt vatten återhämtar jag mig ett steg till och rullar vidare mot bilen där jag häller i mig ännu mer vatten (inte kallt denna gången).

Detta var nog ett av de roligaste linjeloppen jag kört, en mycket bra (och stenhård) bana i vacker natur. Tyvärr hade jag inte de bästa benen och fick nöja mig med en sjundeplats, men jag är ändå mycket nöjd efter en riktigt rolig förmiddag på Fort Ord. Nu vänter nya utmaningar i Wente Vineyards Classic nästa helg, något som jag ser fram emot.