|
Snelling är en liten by tre timmars bilkörning öster om San Francisco. Eftersom starten är redan klockan åtta på morgonen åker jag upp redan på fredagskvällen och tillbringar natten på det närmsta motellet jag kan hitta, en halvtimmes körning från starten. Jag går upp klockan sex och stannar till på 7-Eleven där jag köper ett par ostmackor som jag äter i bilen på väg till start. Jag skriver in mig, gör i ordning cykeln och rullar fram till starten. Det är en populär tävling, startfältet är fyllt (d v s 100 cyklister till start). Jag ser Specialized-åkarna med sina världsmästar- och amerikanska mästerskapsränder på ärmarna innan start och tänker att det finns möjlighet att det kan bli jobbigt. Starten går, och vi börjar med några kilometers masterstart genom Snelling innan tävlingen startar. Det är både blåsigt och nästintill helt platt, något som borde passa mig, men jag känner inte att jag har den där riktiga kraften i benen idag. Så istället för att försöka köra hårt i kantvinden så avvaktar jag och hoppas att benen ska kännas bättre efter några mils körning. Med tanke på hur många som kom till start hade jag trott att det skulle bli riktig hårdkörning, men konstigt nog vill ingen riktigt öppna upp tävlingen utan alla sitter och tittar på varandra i lugnt och stilla tempo. Vi passerar mållinjen för första gången, men inte heller på andra varvet händer något. Efter ytterligare två varv i träningsfart börjar det hela kännas lite väl avslappnat för min del, men lyckligtvis börjar attackerna komma. Jag försöker hålla koll på Specialized-laget och när en av dem kommer iväg med några andra cyklister följer jag med. Vi får en liten lucka men blir snabbt infångade igen. Vi kommer nu ut i ett kantvindsparti och en ny utbrytargrupp kommer iväg. Jag sitter och väntar på att Specialized-laget antingen ska köra in dem eller stöta ifatt, men inget händer. Jag väntar och väntar, men fortfarande är det ingen som agerar. Kan det verkligen vara så att världsmästaren är trött? Det verkar helt osannolikt, men oavsett vilket börjar tätgruppen få lite väl stor lucka. Jag attackerar från huvudklungan och kommer efter ett tag ifatt utbrytarna. Jag har hela dagen haft ont i benen, men när vi börjar köra lagtempo i tätgruppen märker jag till min förvåning att de andra verkar ha ännu mer ont i benen än vad jag har. Att se motståndare vara trötta skapar alltid ett glatt humör, och jag börjar hoppas på att kunna göra ett bra resultat. Vi närmar oss mållinjen för näst sista gången samtidigt som mitt bakhjul börjar kännas konstigt. Jag tittar ner, och mycket riktigt har jag fått punktering. Jag har inget val annat än att svänga vänster tillbaka mot starten istället för att fortsätta tävlingen. Det känns ganska frustrerande att få punktering i ett så bra läge, men jag får helt enkelt försöka ta ut min frustration på morgondagens GP i Merced och hoppas på bättre tur där. |
|
|
